Call me Mr. Valentine

wpid-IMG_20140213_120826.jpgImorgon, den 14 februari, är det Alla Hjärtans Dag. En dag som är fruktad av vissa, hatad av andra och för de flesta egentligen bara en dag som alla. Personligen har jag aldrig varit mycket för att fira Alla Hjärtans Dag. Då främst av den anledningen att jag tidigare bara haft mig själv att fira den med.

Det var lite mer än ett år sedan jag och min Käresta fick kontakt med varandra. På den tiden såg hon det, liksom jag, mer som ett kommersiellt jippo (vilket det egentligen är) och vägrade att fira det annat än med sin bästa vän.

Det gör mig lyckligast att hon inte håller fast vid de orden. Att jag faktiskt får fira Alla Hjärtans Dag tillsammans med henne. Har kanske, eventuellt gått lite ”over the top” när det kommer till morgondagens kärleksfirande. Nämligen är det så att jag försökt garantera att det, åtminstone för oss båda, inte kommer bli en dag som alla andra.

Alla Hjärtans Dag spenderar jag alltså med den person som betyder mest, imorgon kväll ska jag skämma bort Henne med massa romantik.

Dylan

Lunchdejt

Något som är ganska skönt med min arbetsplats är att de är ganska lättsamma gällande lunchen, så länge man tar igen den så är det inga problem att ibland ta långlunch eller en senare lunch för den delen. Vilket jag idag utnyttjade genom att möta upp och luncha med min Käresta på stan.

Ikväll ska vi åter träna oss biffigare på gymmet! Jag ser till och med fram emot att nästa vecka börja boka in diverse ledarledda träningspass som verkar intressanta och hoppas på att faktiskt hålla igång med träningen regelbundet nu.

Dylan

wpid-IMG_32525619207199.jpeg

Hello world

Bloggen är äntligen uppe och rullar igen, tack vare min morbror som flyttat över den till en ny server samt uppdaterat mjukvaran på min WordPress. Vilket så klart känns riktigt kul då bloggning, fram till förra året, varit en naturlig del av min vardag sedan jag var omkring fjorton år. Så det senaste mer eller mindre blogglösa året har varit tufft när det kommer till skrivsuget. 

Nylanseringen av min blogg förtjänade ett nytt tema, dock kan den nog komma att bytas ut flertalet gånger den närmaste tiden då jag, som tidigare nämnt, har en beslutångest som heter duga.

Förhoppningarna med bloggen är att under året kunna dela med mig av lite vardagshändelser, en del offentliga kärleksförklaringar till världens mest underbara fästmö samt även eventuellt skriva av mig lite tankar kring film och appar och liknande saker som intresserar mig. Med förhoppningar om att det även kommer intressera er.

Nu ska jag och min stora kärlek bege oss iväg hem till familjen för en traditionell söndagsmiddag. Med tanke på att vi även hunnit med ett gympass (mitt första för i år!) så kommer det inte sitta helt fel med lite mat.

Dylan

En träbent morgontrött

Imorse förundrades jag litegrann över mig själv och min förmåga att äntligen kunna småspringa ifrån horden av den långsamma och morgontrötta klunga av människor som också går av spåvagnen på väg till jobb och skola. Jag själv har oftast mer bråttom än vad som kan vara särskilt hälsosamt och är allt som oftast sen till jobbet och brukar då mest vilja putta långsamt folk åt sidan.

Anledningen till att jag förundrades över att jag äntligen kunde gå väldigt, väldigt snabbt imorse beror på att jag gjorde illa foten på Nyårsafton. Blev soffliggandes några dagar efteråt, haltade sedan som en träbent i över en vecka och det är först de senaste dagarna som svullnaden gått ner och färgen återgått till det normala. Lite ont gör det dock fortfarande.

I all den extas som flödade strax innan tolvslaget snubblade jag. Och man skulle väl kunna säga att det egentligen var en rätt pissig start på året. Men samtidigt var incidenten både för stunden och i efterhand väldigt lättglömt då det nya året firades in tillsammans med de bästa av vänner och världens mest underbara – Josefine.

Vet inte riktigt vad jag skulle vilja komma fram till med detta inlägg, mer än att min fot gör ont och att jag hade ett grymt nyårsfirande. Möjligtvis skulle jag vilja dela med mig av känslan om att 2014 kommer bli ett riktigt bra år.

Dylan

Igår var jag på date med min käresta, med Josefine. Vi staplade oss ner på stan i snöovädret, med hjälp av spårvagnen, för en romantisk två rättersmiddag. Därefter gick vi för att se filmen ”Hundraåringen” på bio. En film som faktiskt visade sig vara riktigt bra och ganska påkostad för att vara svenskproducerad. Faktumet att det är den bästa biofilm vi sett hittills i år säger kanske inte så mycket med tanke på att det även var den första vi såg i år. Men bra var den i alla fall, som sagt.

Dejten var en del i min julklappskalender till henne. Men man skulle kunna säga att vi samtidigt smygfirade in vår månadsdag som sker idag, den sextonde. Tio månader har vi idag varit tillsammans och enligt något som blivit en tradition ska jag, som den extremt smörigt romantiska person jag är, köpa henne en bukett rosor efter jobbet.

Nu är lunchen slut, längtar hem lite extra mycket idag.

Dylan

Förändringar

Högsommaren är här och regnet slår i backen. Paraplyet som, tillsammans med surfplattan, toppar listan över bästa köp från förra året används regelbundet känns det som. Dock är jag inte den som klagar utan snarare den som trivs bra i sådant väder. Speciellt när jag som nu (under rasten) sitter på mitt arbetsrum på jobbet, eller när man sitter hemma med bästa sambon framför en film eller då jag traskar under ovannämnda toppköp. Helst gärna hållandes sambon i handen.

Om lite drygt en månad flyttar vi äntligen till större boende. I lika lång tid har vi nu varit sambos i den trånga men väldigt välmöberade etta vi nu huserar. Var dum nog att säga upp nuvarande boende innan dess att vi hade någonstans att bo. Men som en god vän sade så är det väl med kniven mot strupen som jag faktiskt jobbar som bäst, eller får någonting gjort alls för den delen. Vi flyttar från 26 kvadratmeter till nästan det dubbla. Planerna vi har med framtida möbler och tapeter höjs mot skyarna och förhoppningsvis kommer vi till slut även att nå dit, tids nog. Ska bli väldigt kul att nu få vår alldeles egna hyresrätt istället för den andrahandsbostadsrätt vi har nu. Lite skillnad blir det allt.

Förutom att ha skrivit lägenhetskontrakt den senaste veckan har jag även  fått svälja stoltheten som en av stans bekvämaste snubbar och faktiskt börjat bege mig ut för att springa. Att jag springer regelbundet är ännu för tidigt att påstå, men dock har jag ännu lyckats hålla schemat som säger åt mig att springa varannan dag med Josefine. Och ska jag vara ärlig så känns det, än så länge, väldigt bra att röra på sig.

Med andra ord blir det eventuellt en springtur ikväll. Alternativt en välbehövlig myskväll i soffan med Finaste om vädret inte vänder mot det bättre. Eller sämre.

Hur man nu ser på saken.

Dylan

Mitt blir till vårt

Den 24 maj är det tre år sedan jag började skriva den här bloggen. ”Med ett kliv ut i vuxenlivet”, löd underrubriken då jag bara några veckor senare sprang ur gymnasiet. Mycket har man hunnit med under de tre åren som har gått.

Det finns ett tidigare skrivet blogginlägg här om att jag tar mitt liv ett halvår i taget. Stannar upp, ser efter var jag befinner mig och undrar nyfiket var jag står om ytterligare ett halvår.
En gång fann jag mig själv i Kina.
En annan gång jobbandes på toppen av en silo.
Och för bara ett halvår sedan hittade jag mig själv bakom skolbänken.
Gemensamt för dessa stunder är att de varje gång varit väldigt oförutsägbara. Ställen jag inte alls trodde mig befinna mig på bara ett halvår tidigare.

För stunden befinner jag mig i min alldeles egna andrahandshyreslägenhet. Jag har jobb. Och om tre veckor delar jag dessa 26 kvadratmeter med min sambo och flickvän som äntligen också fått jobb i stan. Vilket känns väldigt bra och mycket mer. Jag känner mig glad, mår bra och ser fram emot att bli familj med Josefine.

Det är dock rätt ovant att säga det högt. Flickvän. Sambo. Familj.

Mer än jag vågat hoppas på för bara ett halvår sedan.

Dylan

Hör trumpeterna ljuda och folkropen skalla

Igår eftermiddag passade jag på att ta en bild över Stockholm då bussen långsamt och sorgset rullade mig hemåt till Norrköping igen.

Förra veckan tog min arbetslöshet en väldigt abrupt vändning då jag under måndagsmorgonen plötsligt fann jag mig själv i mitt alldeles egna och väldigt nya arbetsrum. Veckan innan fick jag nämligen ett samtal där personen i fråga fått reda på mig genom en rekommendation och således fick jag mig en timanställning på samma verk som jag jobbat tidigare, fast denna gång på en helt annan enhet med helt nya kollegor.

Det känns såklart både väldigt roligt och spännande att återigen ha fått rutin på livet och att lära känna de nya personer jag arbetar med samt att lära mig de nya arbetsuppgifter jag blivit tilldelad. Känns helt sinnessjukt skönt att få något vettigt gjort om dagarna igen, om jag för en gång skull ska vara helt ärlig.

För att återgå till Stockholm så var jag där uppe för att besöka min underbara flickvän Josefine som då bor där uppe. Spontan blev den på så vis att vi inte planerat att ses alls under helgen men då hon lyckades få ledigt från jobbet passade jag på att boka en buss i fredagseftermiddag som redan en timme (och galet hektisk packning) senare rullade mig mot en lyckligare helg.

Och åter igen räknar jag ned dagarna till på torsdag då hon äntligen kommer hit till stan så vi kan spendera påskhelgen tillsammans.

Nu ska jag fortsätta tvätta. Sen ska jag försöka mig på att diska rent det nödvändigaste av all, till synes, självförökande disk för att kunna ge mig på lite matlagning. Något jag känner mig allt annat än taggad på efter en lång (men oerhört rolig) dags arbete.

Dylan

Bomber och granater

”Nu ska jag blogga!”, tänkte jag och planerade att dundra på med årets mest omtalade comeback i textform. Men redan nu märker jag att det känns knakigt att komma igång igen efter en månads uppehåll. Anledningen till detta oplanerade uppehåll är egentligen, som jag tidigare nämnde, att bloggen strular och att jag inte orkat ta tag i att be någon fixa det.

En annan anledning jag först tänkt skylla på är att mitt liv är ganska så händelselöst för tillfället. Men det har ju trots allt aldrig hindrat mig att blogga under dessa tre år som jag haft den här bloggen. Så det vore en både dum och dålig anledning att skylla på.

Faktum är att jag ändå haft lite saker för mig. Med betoning på lite. Och väldigt. Väldigt lite saker. Jag är fortfarande något brutalt arbetslös men har ändå som mål att försöka råda bot på det när jag väl orkar. Livet i allmänhet rullar på som vanligt då jag under veckorna mestadels sitter hemma (ni anar inte hur många tv-serier jag tagit mig igenom) och under helgerna, trots mina misslyckade försök till lugnare helger, fortfarande finner mig själv ute på krogen i goda vänners lag. Senast i helgen var det 60årsfest där bilden ovan är tagen. Tyckte den var så sjukt bra att den kändes värd att ta med i min stora blogg-comeback.

Men se inte det här inlägget som en comeback. Snarare som en påminnelse om att jag faktiskt fortfarande finns och lever. Och en anledning till att jag ska kunna få skriva av mig litegrann.

Idag får jag finbesök från Stockholm av Josefine. Har sett fram emot det något enormt så nu blir det till att försöka städa lägenheten så den blir beboelig för fler än mig själv de kommande dagarna.

Dylan

Var dag tar sin tid

På fronten intet nytt. Bloggen strular litegrann, som ni nog sett, därav har det inte blivit så mycket uppdaterande den senaste veckan. Men livet rullar på ändå. Har börjat ta mig ut ur lägenheten lite mer, börjat plugga lite mer och delvis börjat vända tillbaka på dygnet.

För en stabilare vardag, typ. Särskilt mycket roligare än så är det dock inte.

Dylan