Stockholm faller, kapitel 1.

Stockholm T-Central, kl11:03

Smärta. En smärta av sällan skådat slag pulserade vid hans hals och det sista den här mannen skulle komma att minnas var detta och synen av hans utspilda kaffe på det polerade golvet. Skrik hördes i massan och spred sig likt pölen av blod under den till synes livlösa mannen.

Det som man för blott några minuter sedan kallade för en vardaglig man var inte det inte längre. Trots det ställde han sig upp och vacklade framåt mot närmsta offer. Kvinnan med den stora resväskan bakom sig skulle bara hinna se de livlösa ögonvitorna på honom innan även hon skulle hamna på rygg som många andra gjort i hennes omgivning. De som ännu inte slagits omkull sprang, skrek och grät. Någonstans i folkmassan hördes ett skri. Ett livlöst men dock öronskärande. Ett ljud som skulle komma att väcka folk ur deras mardrömmar långt framöver.

Stockholm, en trappuppgång, kl.12:14

Han trevade efter nycklarna i jackfickan. Fann dem och låste därefter dörren till den lägenhet där han delat så många minnen med sin älskade. Han tänkte tillbaka på helgen som varit, hur de umgåtts och pratat till långt in på gryningens första ljusa timmar. Hur de kommit varandra närmre än någonsin tidigare och, enligt honom, givit begreppet själsfränder en ny mening.

Det var henne han skulle träffa nu. SMS:et han fått löd ”Möt mig där livet gav mig en mening”. Han hade med ens förstått vart de skulle mötas. Det var trots allt där som de för första gången träffade varandra och har flera gånger sedan dess spenderat timmar tillsammans och blickat ut över havet vid det vattenstråket. Förra året hade för dem varit ett jobbigt år. Båda hade de förlorat en nära vän respektive familjemedlem och gemensamt var att de knappt längre sett någon mening med livet. Att komma över den plötsliga bortgången och känslan av saknad var för dem båda väldigt svårt och ingen av dem fann någon särskild tröst i folks tröstande ord.

Det var vid bryggan som de vid en tidig soluppgång möttes för lite mer än ett år sedan. Liksom solens första strålar över vattnet hade de med ens sett ljuset igen. Inte bara vid horisonten utan även känt det inom sig. Det var vad man kallar kärlek vid första ögonkastet, ett ögonblick de skulle minnas resten av sitt liv. Eller så trodde de i alla fall..

Han knäppte sista knappen på skjortan och drog igen dragkedjan på jackan som han hastigt slängt på sig. För ovanlighetens skull var han lite sen då han fastnat vid nyheterna på TV:n. En epidemi av sällan skådat slag har tydligen brutit ut i världens storstäder. Även i denna. Stockholm var ju trots allt en relativt internationell stad. Det visste ju han som dagligen fick använda sig av engelskan i sitt jobb. Men han var inte särskilt rädd. Influensor kommer ju trots allt och går liksom solen på himmelen eller hösten i luften. Efter att ha rusat ner för spiraltrappen öppnade han porten och kändes den kalla höstvinden rufsa till hans mörka lugg som han nyligen dragit åt sidan.
Han hälsade på sin granne i föbifarten. Detta var sista gången han såg denne i livet.

Samtidigt på en buss i Stockholm,

Signalen från bussens tuta fick henne att återvända från sina djupt försjunkna tankar. Att en ambulans plötslig farit förbi med höga sirener och nästan krockat med deras buss var ingenting hon lagt märke till. Tankarna hade varit på annat håll. Dom hade varit med honom.
Skulle han förstå hennes meddelande?

På senaste tiden hade hon börjat oroa sig för de mest märkliga saker. Hon hade aldrig varit så lycklig och kär som nu. Kanske var det vad som oroade henne? Att förlora det hon hade nu skulle hon inte klara av. En förlust likt förra årets var en mardröm som hon visserligen sällan hade men som ändå fanns där. Som grydde i bakhuvudet.

”Deras helg hade varit underbar”, tänkte hon för sig själv. Aldrig hade hon träffat någon som honom. Inte heller älskat eller ens förstått att man kunde älska någon så mycket.

Hon gick av vid nästa busshållplats. Eftersom Lukas, hunden, var med henne fick hon gå av längst bak. Lukas hade ända till den där tidiga gryningen förra året varit det enda som lyst upp hennes annars så mörka tillvaro. Hans skall ekade över vattnet då en man i rock och med en portfölj i ena handen rusat förbi och råkat knuffa till henne i farten. Hon såg paniken i hans ögon och vände sig om efter honom undrades över hans brådska. Utan en ursäkt hade han bara löpt vidare.

Bryggan låg bara en bit därifrån och hon släppte lös Lukas som hon brukade göra vid vattnet. Vågorna plaskade mot strandkanten och hon gick som så många gånger förr och tänkte tillbaka på den där dagen då de möttes där borta vid bryggan. Är det vad man kallar ödets ironi att det är där som de för sista gången kommer att ses?

”Strax framme. Älskar dig, puss”, skrev han och sände iväg sitt SMS. På vägen hade han stannat och köpt en bukett rosor i en blomaffär han passerat. Han kände att det varit alltför länge sedan han gav henne blommor och detta hade känts som ett bra tillfälle att göra så. Inne i affären berättade man på radion att en katastrof nyligen skett på Stockholms T-Central. Både han och den äldre damen bakom kassan hade lyssnat intensivt och på grund av det hade han blivit ännu mer försenad. Snabbt sprang han ner för en stentrappa mot vattnet och på gatan bakom honom passerade inte bara en utan tre polisbilar i utryckning.

Han kramade om henne en lång stund när han kommit fram. ”Du hade inte behövt köpa alla de här”, sa hon och kysste honom som tack då han räckte över buketten.

”Du är värd dem”, svarade han och höll om henne. Den kyliga vinden ven omkring dem och vågorna hade blivit allt större. Längre bort över vattnet närmade sig några mörka moln.

”Det ser ut att bli oväder”, fortsatte han. ”Ska vi inte gå hem till mig och äta ute ikväll istället? Det verkar ju vara fullt kaos inne i stan”.

Hon såg på oron i hans ögon att han inte hade någon större lust att gå ut och äta som de bestämt så de började gå hem mot honom istället. De vandrade längs med promenadstråket bredvid vattnet och såg på Lukas när han småsprang runt omkring dem. Han älskade änderna som alltid brukade finnas där men som idag verkade hålla hus vid någon annan strandkant. De höll hand och Patrik berättade om vad han hört på radion. Anne såg chockad ut och förstod nu varför han hellre ville att de skulle gå hem istället. Lite längre bort syntes en gestalt närma sig dem haltandes. Lukas stelnade till och hans skall ekade åter igen över vattnet.

Kvinnan med resväskan hade varit en person som tidigare hållt på mycket med sport. Under sitt liv hade hon sprungit en hel del och morgonlöpningen som varit en lika självklar del av hennes vardag som frukosten därefter. Hennes rödflammiga och annars välbortstade hår var nu fuktigt och blodigt. Hennes ansikte var fläckat liksom kläderna och hon såg ut som om hon inte sovit på flera dagar. Det ena ben var ostadigare än det andra efter att en polisman skjutit henne då hon, med flera, närmat sig honom likt lejon på en skadad antilop. Hennes kropp sprang bäst den kunde och lockades bort mot ytterligare offer tack vare skällandet från hunden bredvid dem. Kvinnan med det rödflammiga håret och det svaga benet var inte mer en person än hunden längre bort. Hon var snarare en varelse endast med törst efter människor. En svag ryckning syntes i hennes mungipa och med de trötta ögonen betraktade hon sina nästa offer. Benen sattes i rörelse och likt kvinnans tidigare morgonpass sprang hon. Ytterligare liv skulle förstöras innan dagen var slut. Ytterligare städer skulle komma att falla.

Författad av: Dylan Juarez