En febertempererad dödsångest

Livet för min älskling Josefine och mig rullar på. Vi båda jobbar heltid och undertecknad har åkt på en tills vidare anställning på det gamla Verket. Det går bra nu. Samtidigt som vi sliter med att spara pengar för framtiden försöker vi påminna oss själva med att försöka leva lite i nuet, vilket dock inte alltid är så lätt efter en lång och hård arbetsdag.

Därför är det oftast helgerna som går åt till att hitta på roliga grejer. Denna helg hade vi siktet inställt på Stockholm och planerat att passa på träffa flera vänner. Något som endast Josefine får uppleva då jag själv åkte på den dunderförkylning som hon turligt nog genomled i början av veckan. Hög feber, kräkningar, halsont och dödsångest var vad min fredag fick bestå av.

Trots den korta tid ifrån varandra och det relativt korta avståndet saknar jag min bättre hälft töntigt mycket. Visserligen krävs det inte mycket för att jag ska sakna henne, känslan börjar ge sig till känna redan under första halvan av mina arbetsdagar. Men med tanke på vilken underbar person hon är och hur naturligt det kändes att leva tillsammans från dag ett så tycker jag inte det är så konstigt. Något som efter 16 månader tillsammans fortfarande känns galet däremot är hur jag faktiskt kunnat träffa någon så fantastisk. Hon är mer än jag någonsin vågat hoppats på.

Inte fullt frisk håller jag mig inne och kurerar vidare med förhoppning om att vara återställd till imorgon då Josefine äntligen är tillbaka igen. Förhoppningsvis hinner jag springa av mig i spåret innan dess och eventuellt premiärglida på min longboard med gode vännen Joakim.

Dylan