Mitt blir till vårt

Den 24 maj är det tre år sedan jag började skriva den här bloggen. ”Med ett kliv ut i vuxenlivet”, löd underrubriken då jag bara några veckor senare sprang ur gymnasiet. Mycket har man hunnit med under de tre åren som har gått.

Det finns ett tidigare skrivet blogginlägg här om att jag tar mitt liv ett halvår i taget. Stannar upp, ser efter var jag befinner mig och undrar nyfiket var jag står om ytterligare ett halvår.
En gång fann jag mig själv i Kina.
En annan gång jobbandes på toppen av en silo.
Och för bara ett halvår sedan hittade jag mig själv bakom skolbänken.
Gemensamt för dessa stunder är att de varje gång varit väldigt oförutsägbara. Ställen jag inte alls trodde mig befinna mig på bara ett halvår tidigare.

För stunden befinner jag mig i min alldeles egna andrahandshyreslägenhet. Jag har jobb. Och om tre veckor delar jag dessa 26 kvadratmeter med min sambo och flickvän som äntligen också fått jobb i stan. Vilket känns väldigt bra och mycket mer. Jag känner mig glad, mår bra och ser fram emot att bli familj med Josefine.

Det är dock rätt ovant att säga det högt. Flickvän. Sambo. Familj.

Mer än jag vågat hoppas på för bara ett halvår sedan.

Dylan